Det är som att mina sömniga fingrar vill säga någonting innan dem somnar. Återskapa ett speciellt ögonblick då staden var som kallast och natten var som mörkast. Påväg mot en lång väg av ensamhet och ånger får jag ett samtal. Ett samtal som senare leder till att han tinar det som är fruset, både på insidan och utsidan. Han ligger bakom mig och viskar - Jag kommer aldrig kunna ta reda på vem jag är,någonsin. Jag väljer att fylla i - Det finns en fråga en person aldrig kommer kunna besvara, det är "vem är du?" det enda man kan göra är att tro. Han kramar om mig och säger - men jag vet någonting du är... du är min.