Jag minns det som igår när mamma kom in i mitt rum och berättade vad som hade hänt, du hade fått canser. Det kändes som någon stack en kniv i mitt hjärta om och om igen, det gjorde så ont. Tiden gick och du blev bara sämre och sämre och jag visste innerst inne att du skulle försvinna, att det var din tid nu. Men jag blundade för det så hårt och jag vägrade inse att du skulle gå bort. Dagen kom när jag fick samtalet" Nu har mormor gått bort". Varje dag telefonen ringer, varje gång någon plingar på dörren så önskar jag att det är du, men det är dags att börja inse sanningen och det är att du kommer inte tillbaka. När det är min tur så hoppas jag att du står där med en öppen famn.

Du är inte borta. Du har bara gått lite i förväg